Följde med matte till Malmköping idag.

Hon skulle fixa nåt där och på väg dit så skulle jag få min dagliga skogsrunda.

Matte stannade vid en skog som jag inte varit i på ett par månader minst.

Men.......................

Depp.

Någon har stulit min skog.

Det syntes inte från vägen, men några meter in så var skogen borta.

Gick inte att känna igen sej och omöjligt att ta sej fram.

Blev ett mycket snabbt skogsbesök.

I stället så fick jag passa bilen i Malmköping.

Men på väg hem så åkte vi till en annan skog som finns kvar.

Jag behövde ju få mina dagliga skogstimmar.

Inledde med att jobba.

Trattkantarellerna är djupfrysta fortfarande.

Hittade faktiskt en spagrop utan onödiga isen.

Men det var dagens enda.

Så jobbade jag ännu mer.

Matte anade oråd för hon vet vad jag brukar hitta där.

Men bestämde sej för att det var lugnt eftersom det varit både snö och kallt.

HA!!!!!!!

Det finns visst fina svarta trumpetsvampar fortfarande!

Matte vet inte vad hon pratar om när hon påstår att alla har dött av kylan.

Jag visst minsann att det fortfarande fanns såna.

Hittade en del kantarellvalpar också, bara Kung bore fortsätter att sova så kan

jag jobba länge än.

Serverades omelett med mina fyndade Svarta trumpeter till lunch.

När jag varit hemma en stund så hörde jag att Pasco var hos min favoritgranne.

Där ska inte mina kompisar vara utan att jag också är där.

Lyckades få matte att öppna dörren så jag kunde smita ner.

Jodå, Pasco satt och försökte tigga vid fikabordet.

Jag försökte få min favorutgranne Lena att busa med en boll.

Men hon höll på med nån tråksysselsättning så det spelade ingen roll hur mycket

jag smörade.

Hade bättre framgång med Linda.

Blev i alla fall lite bus.

Men sen släpade tråkmatte upp mej igen.

Hon skulle ägna sej åt att göra tråksaker, tycker att jag kunde ha fått vara kvar hos

de andra och roa mej istället.

När jag skulle gå ut nästan gång så försökte jag vägra.

Kom en massa hälsovådligt regn.

Som vanligt släpades jag ut mot min vilja och fick regnskador.

Bara jag slipper gå ut så är hälsovådliga regnet bra för det dödar säkert onödiga

isen så jag kan bada igen.

Så något helt annat.

Ni vet det finns ju en massa knäppa dokusåpor för människor där de ska skaffa sej

fruar, bli idoler, överleva på öde ö och annat krafs.

matte som är en usel TV tittare vägrar titta på såna.

Men nu har SVT överträffat sej själva.

De planerar att göra dokusåpa av stackars hundar som behöver nya hem.

Familjer ska under en vecka få ha fem hundar hemma och så röstas fyra bort.

Ingen som helst hänsyn tas till de stackars hundar som redan är utsatta.

Som ni vet fick ju jag byta hem ett par gånger innan jag och matte fann varandra.

Inte hade jag velat bli utsatt för detta.

Det ska ingå någon slags "hundtränare" typ kasta saker på hunden, slit i kopplet

osv.

Matte är med i en protestgrupp på Facebook mot denna fullständiga idiotidé.

Många, många där har mejlat till SVT.

Nedanstående mejl är så otroligt bra och säjer verkligen allt!

Jag och matte har författaren Peter Carlssons tillstånd att publicera det

i min blogg.

Läs och begrunda.

Ska verkligen vi hundar behöva utsättas för detta bara för att människor ska

ha "underhållningsprogram"?

Vi har också känslor.........

Bäste Björn Östlund!

Som du känner till diskuteras det ganska friskt på bland annat Facebook kring SVTs planerade program ”Hund i familjen”. Jag är själv delaktig i denna diskussion och har läst bland annat dina svar på en del av de mejl som du fått i frågan, och ser att du på bästa sätt försöker lugna oss som reagerat negativt. Bland annat genom att framhålla att all hänsyn kommer att tas till de hundar som berörs.

Men problemet med den här programidén är att den objektifierar hundar och sänder felaktiga signaler om vilka premisser som bör vara vägledande när man står inför att fatta ett beslut om hund i familjen. Att förenkla ett sådant beslut genom att placera det i dokusåpakontext lär inte bättra på vår redan usla syn på djur och deras välbefinnande.

Att det dessutom handlar om omplaceringshundar gör saken än värre, inte bättre. Omplaceringshundar är hundar som oftast redan är hårt drabbade emotionellt/psykologiskt, inte minst genom att i många fall tvingats genomgå flera separationer.

Den som har minsta kunskap om och/eller förståelse för hunden och dess relation till andra (till exempel hundar eller människor) vet att just separation är en företeelse som ofta, för att inte säga alltid, är förknippad med ångest och svår omställning. Vill det sig illa kan en separation med fel förtecken och i osäker miljö skapa livslånga trauman för hunden.

Många av de hundexperter och hundorganisationer som jag sett att du hänvisar till som garanter för att hundarna inte far illa av att delta, kommer
troligtvis att vilja bemöta mitt påstående om eventuella trauman. Flera av dem kommer sannolikt att hävda att man i dag vet så mycket om hundar att det inte är ett problem att lindra och ”bota” dessa trauman. Vad jag frågar mig är om man måste ta sönder något bara för att man vet, eller i alla fall tror sig veta, att man kan laga det ...

Jag menar att vi måste förfäras över och protestera mot denna usla programidé. Att låta levande emotionella varelser utgöra "vinster" i sammanhang där vi människor exploaterar våra egna behov av att omge oss själva och våra egon med sådant som är "gulligt" och "gosigt", är bara förnedrande (för både hund och människa). Med det menar jag att det är djupt oetiskt att i rent underhållningssyfte använda sig av levande varelser som redan befinner sig i en utsatt situation.

Det är dessutom oerhört cyniskt att helt bortse från det faktum att all modern forskning visar att hunden är en emotionell varelse med förmåga att känna och uppleva till exempel rädsla, glädje, oro, ångest, eufori, och dessutom koppla dessa känslor till andra varelser, exempelvis människor. De omplaceringshundar som är tänkta att medverka i programmet är per definition på olika sätt berövade det viktigaste de har, flocken/familjen. Hundarna kommer att lånas ut och ”användas” på prov och huvuddelen av dem får sedan återgå till sin familjelösa situation, alltså genomgå en ny separation.
Att med all den kunskap vi har vid handen om hunden som emotionell varelse låta hundar, som redan drabbats av separation, bli föremål för en process med oundviklig ny separation som resultat, bara för att någon vill erbjuda människor underhållning är åtminstone i min värld ett tydligt tecken på känslokyla.

Ett program som detta sänder ut fel signaler och grundmurar ett felaktigt synsätt. Det är inte okej att använda sig av utsatta djur i underhållningssyfte, det är inte okej att se djur som söta ting man kan välja och vraka bland, det är inte okej att behandla djur hur som helst så länge det passar ens egna syften.

I det jag läst från SVT framskymtar det även en slags pedagogisk tanke mitt i all den underhållande dokusåpadramaturgin. Men det finns faktiskt andra, bättre sätt att lära människor vad som krävs för att hitta rätt hund. Det finns till exempel massor av modern forskning och böcker i ämnet, det finns hemsidor och organisationer som engagerar sig i hundar på ett seriöst sätt. Det finns en uppsjö av kurser och hundutbildningar att följa. Vi behöver inte tv-program där människor och djur offras på underhållningens oinitierade, känslokalla altare. Vad vi behöver är seriösa moderna medkännande tv-program som kan förmedla äkthet, kunskap och upplysning med all hänsyn tagen till den svaga parten i detta sammanhang – hunden.

Avslutningsvis kan jag inte annat än hoppas att jag och andra som skrivit till dig i samma ärende, någonstans fått dig och SVT att inse att de hundexperter och hundorganisationer ni valt att luta er mot inte är de enda som finns att tillgå. Tvärtom finns det finns en stor, modern, väldigt engagerad del av ”Hundsverige” som aldrig skulle understödja idén bakom ”Hund i familjen”. Låt oss hoppas att de reaktioner SVT fått kan få er att lyfta blicken och se att det finns andra sätt, mer värdiga ett public service-företag, att göra bra tv om hundar.

Med vänliga hälsningar
Peter Carlsson
Engagerad hundägare och medmänniska