Idag skulle jag ju hälsa på mattes äldsta valp Mattias.

Var ju orolig för alla ko och hästmonster som han har.

På väg dit så skrattade matte ut mej när jag skällde ut en massa kovalpar.

Hon påstår att de är totalt ofarliga, bara söta men jag vet minsann bättre jag.

De har också hundar som favoritföda.

Väl hos Mattias så såg jag komonstren i säkert förvar i en hage åt ett håll som jag absolut inte hade några som helst ärenden till.

Ägnade mej åt att busa med Mattias tjejs halvstora människovalpar.

Det här är människovalpen Liam som jag hade många kurser med.

Han är mycket läraktig så några kurstillfällen till så kommer han att veta precis hur han ska underhålla mej.

Han var väldigt bra på att mata mej medan människorna fikade.

Mycket bra kunskap!

Sen skulle vi gå till skogen.

Den ena större människovalpen ville leta svamp ihop med matte.

Här ska vi till skogen och jag håller kurs med Liam.

Men sen hade jag inte tid med några kurser, livet blev mycket obehagligt.

Matte satte på mej onödiga kopplet och då borde jag ha anat oråd.

Jodå, vi skulle gå genom hagen med hästmonstren!

Av den anledningen hade jag onödiga kopplet.

Jag sätter inte mina tassar frivilligt där och hade jag inte följt med så hade jag blivit alldeles ensammen och övergiven vid huset.

Matte fick släpa med mej.

Så kom hästmonstren!

Jag såg hur de hade siktet inställt på svamphund till lunch.

Tiita vad som hände bakom ryggen på mej.

De tänkte äta upp människovalpen Liam till förrätt!

Jag har extremt bråttom och sekunden efter att denna bild är tagen så tappade matte kopplet.

Jag försvann som ett svart streck in i skogen och gömde mej för säkerhets skull.

Var ju rädd för att hästmonstren skulle med till skogen.

Men vågade mej fram när det bara kom människor.

Konstigt nog hade monstren inte ätit upp Liam.

Sen busade jag en massa med människovalparna Oskar och Emil.

Såg massor med kantarellvalpar men alla var för små för att plocka.

Så ansåg matte att jag var trött och det var för varmt så människovalparna fick inte busa med mej.

Hm, jag är faktiskt hund nog att själv bestämma över sånt!

Hittade en bra spagrop också.

Lagom lerig och med svalkande vatten.

Sen upprepades historien med hästmonstren.

Var tvungen att gå samma väg tillbaka genom hagen.

Onödigt koppel och hästmonstren kom för att sätta tänderna i mej.

Fast nu slapp jag kopplet ganska snabbt så jag kunde springa sanbbt ut ur hemska hagen utan att sluta som monstermat.

Här är dom vidriga hästmonstren.

Visst syns det att de bara längtar efter att äta upp en eller flera oskyldiga hundar?

Det är riktigt äckligt att se hur matte står och gullar med dom och påstår att de är fina.

Efter att ha busat lite mer med människovalparna så var det dags att åka hem.

Nu pratar vi verkligen monster!

Jag var fullkomligt hysterisk när matte stannade för att ta bilden.

Morrade och skällde och ville bara bort.

Den här enorma monstertjuren äter säkert mattar också.

Tur att matte inte klev ur bilen.

När hon äntligen körde igen så fick jag syn på en cyklist.

Skällde ut den av bara farten, osäker på om det kanske var ett utklätt komonster.

Vägen till Mattias är alltså livsfarlig om man är hund.

Ska ju dit om ett par veckor igen när Mattias fyller år.

När jag kom hem var jag alldeles slut efter alla monster och har sovit väldigt gott.